Den här boken fångade mig med sin titel. Jag har sett den ute i bokhandeln några gånger och tänkt att den vill jag läsa någon gång och så helt plötsligt stod den i gemensamma pockethyllan på jobbet.Titeln är ju inte direkt upplyftande men boken känns nödvändig och som något vi alla borde läsa.
Ann Herblein är en duktig skribent som i denna bok sätter ord på och analyserar sin egen (och ibland andras) ångest och suicidtankar.Alla får vi någon gång en släng av ångest.
Det kan vara röra jobb, familj, vänner, livet eller vad sjutton som rubbar oss men den där förlamande ångesten som Ann beskriver har jag, som väl är, aldrig upplevt.
Hon är vaken dagar i sträck, orkar inte fungera och egentligen inte leva men har en bild av sina barn på hennes egen begravning som en inre bild att ta fram för att orka lite till.
En kort men välskriven bok som inte är särskilt rolig men, som sagt, viktig. Jag tillhör nog de som tänker "jamen, skärp dig, hur svårt kan det vara!" om dessa deprimerade människor men jag får helt klart omvärdera detta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar